Resan till Ghana
ca 23000 km
Efter långa förberedelser bär det slutligen av på våra drömmars resa genom Västafrika. Det är kallt och snön ligger djup när vi åker för att möta upp våran resekamrat som också kör Land Cruiser, Bengt.
Resan kunde slutat innan den knappt börjat
Europa i all ära men ivern efter Afrika gjorde att vi ville avverka det så fort som möjligt. Trots varningar beslöt vi oss därför att göra ett snabbt sovstopp på en liten rastplats längs motorvägen i Frankrike. Vi kände en falsk trygghet – vi var ju fortfarande kvar i Europa och var dessutom två bilar. Men… Halv fem på morgonen vaknade vi hastigt av, vad vi trodde i vår yrvakenhet, tre poliser som ville se våra pass och genomsöka bilen efter droger. När lite fler av våra hjärnceller vaknat insåg vi att de var alldeles för hetsiga och ovilliga att svara på frågor eller visa sina polisbrickor tydligt för att kunna vara riktiga poliser. Ronnie gjorde ett svanhopp à la häffaklump ur sängen, slet tillbaka passen och tryckte ut tjuvarna tomhänta ur bilen i sista stund. Rånarna flyr snabbt därifrån och vi pustar ut, benen darrar och tanken på att börja röka igen gör sig påmind. Resan kunde slutat innan den knappt börjat.
Med en erfarenhet rikare fortsätter vi att avnjuta utsikten av den franska landsbygden och innan vi når den Spanska gränsen besöker vi den jättelika akvedukten Pont du Gard. Väl i Algeciras vid Gibraltarsundet är det äntligen dags att lämna Europa för att ta färjan över till Afrika!
Kaos i Marocko
Pulsen stiger och humöret är på topp när vi en stund senare anländer till den lilla Spanska staden Ceuta på andra sidan sundet. Här tankar vi billig diesel innan vi ger oss i kast med den Marockanska gränsen någon kilometer bort. Ett kaos med människor som lämnar sina bilar för att de inte kan ta sig fram i myllret och istället springer fram till luckorna för att fylla i sina papper. Man det tänker inte på att det resulterar i ännu längre köer. Det tutas, folk springer kors och tvärs, s.k. hjälpare ropar och viftar med emigrationspapper och männen kindpussas när dom byter ”presenter” här och där. Bredvid kön till emigrationen skrapar en Mercedes i en annan bil när den försöker tränga sig förbi. Efter en häftig diskussion med mycket gestikulerande får den stillastående bilen skulden för det hela - en vanlig dag vid en Marockansk gränsstation.
Nu började det även märkas i trafiken att vi kommit till Afrika. Tutorna ljuder överallt. Bilister och mopedister trängs på de smala undermåliga gatorna där ingen tycks bry sig om varken trafikregler eller de stackars avgashostande poliserna som står mitt i korsningarna och förgäves försöker dirigera trafiken. Vi är nu långt ifrån de svenska körskoleutbildningarna men det har helt klart sin charm –
tut, tut här kommer vi!
Mot Saharaöknen!
När vi slingrar oss uppför Atlasbergen i med siktet inställt på den antika romerska staden Volubilis stannar vi till många gånger för att njuta av landskapet och den trevliga atmosfären. Europas stress och materialistiska tänkande är som bortblåst och har istället ersatts av glada men fattiga människor som ändå verkar nöjda, utan att ha den där senaste elektroniken att imponera på grannen med.
Nu har verkligen resan börjat och frihetskänslan att kunna stanna och titta på precis vad man vill och vakna till vilken utsikt man vill är enorm. Det här är livet! Efter att ha vadat med bilen över floder och verkligen fått användning av fyrhjulsdriften i leran tog vi oss bakvägen till ännu ett världsarv, filmstaden Ait Benhaddou där bland annat filmerna Arn och Gladiator har spelats in. En hög mur omsluter staden och både mur och hus är byggd helt i lera utan fönster. Kan gissa att det krävs en hel del underhåll om vädret är emot dem. Vi tar oss genom ett dramatiskt och vackert landskap med snöklädda bergstoppar som övergår mer och mer från grönt och bördigt i norr till torrare och torrare klimat för varje dag vi närmar oss Sahara.
Termometern stiger mer och mer vartefter vi rör oss sydväst ut mot kusten, ner från Atlasbergen. Plötsligt står dom där, de första frigående kamelerna vi sett på denna resa! Förvånade kör vi sedan ut på något som inte sett på länge – en liten bit motorväg! Som vanligt inget trafikvett med bilar som kör på fel sida och åsnevagnar som korsar men det är sånt som hör till på dom marockanska motorvägarna, i synnerhet dom avgiftsfria. Närmar oss Västsahara och efter ett efterlängtat dopp i havet och efter att ha lagat mat vid stranden börjar det kännas avlägset med Sveriges vinter.
Ingemanslandet
Nu har vi 150 mil enformig körning framför oss i två dagar genom Västsahara. Där går det bara en enda väg söderut, nästan helt rak. Hade det inte varit för nån enstaka medtrafikant och något hål i vägen så skulle vi nästan kunna binda fast ratten och krypa bak och sova! Landskapet längs kusten består i princip enbart av stenöken med några ynkliga växter och ett stup likt världens ände ner till vattnet. Någon enstaka sanddyna förgyller dock tillvaron och klättrar man ner för kanten så finns det strand med badmöjligheter.
Västsahara är sedan 30 år ockuperat av Marocko som gör allt för att locka marockanerna att flytta ner hit. Därför har dom byggt upp stora fina städer och gjort en asfaltväg genom hela landet längs kusten och reducerar drivmedelspriserna kraftigt. Inget tycks hjälpa och städerna är nybyggda men liknar mer öde spökstäder. Men man får tacka och bocka för den 4 kr billiga dieseln!
Nu börjar även korruptionen ge sig till känna i en del av de många poliskontrollerna. ”Presenter” efterfrågas mer och mer men det är inget man behöver ge. Men alla är inte såna - vi slapp bland annat fortkörningsböter efter att en vänlig polis skjutit på oss med lasern i södra Västsahara. Skyltningen är minst sagt konstig här. Normalt är det 100km/h på landsväg. Men rätt som det är skyltas det en bra mycket lägre hastighet – ända ner till 20km/h helt utan anledning för att sen höja hastigheten igen! Och vid gamla vägarbeten eller skador i vägen har de glömt ta bort 20km/h skyltarna…
På morgonen blir man ibland påmind om varför man inte bör köra bil i Afrika på natten, mer regel än undantag att man ser krockskadade bilar och ibland även skadade människor. Obefintliga eller mycket dåliga ljus på bilar, och att personer som har fungerande helljus inte alls bländar av, är en bidragande orsak till detta. Våra 600w extraljus hjälper dom dock att vakna till!
När man börjar se varningsskyltar för landminor vet man att man börjar närma sig gränsen till Mauretanien. Efter en del pappersarbete lämnar vi Marocko och befinner oss nu i Ingemansland innan vi når gränsposteringen till Mauretanien. Förr var det otäckt att åka över Ingemanslandet, det är nämligen ett minfält och eftersom det inte tillhör något land så råder där inga lagar och förekom mycket rån och smuggling. Nu är det uppstädat och man har rensat bort flertalet av bilvraken och smugglarnas husvagnar finns inte längre där. Innan gjorde man bäst i att åka i konvoj för att minska risken men det är överflödigt nu, men det gäller att hålla sig i något av alla hjulspår så man inte kommer ut bland minorna.
Kamelburgare
Efter diverse pappersarbete och när gränsvakterna hade gett upp att försöka tigga till sig både vår dator, solstol och allt annat dom kunde komma på så var vi nu inne i Mauretanien. I Nouadhibou stannar vi ett par dagar där vi passar på att göra service på bilarna, avnjuta den lokala restaurangens kamelburgare och träffa lite lokala förmågor.
Innan vi lämnar kusten vid huvudstaden Nouakchott badar vi igen på, vad jag förmodar är en av väldens längsta sandstränder, Saharas västkust. Gör även ett tappert försök att tillaga vår egen kamelstek på grillen. Seg som en skosula gled den ändå ner med lite rödvinssås och potatismos. Efter att senare nämnt det för en haschrökande gambier som var i Mauretanien för att jobba framgick det att vi nog skulle ha kokat det i timtal, inte slängt steken på grillen en kvart…
Medan vi irrar runt i huvudstaden för att leta upp landets enda bankomat märker vi av människornas nyfikenhet, många tutar och vinkar på oss för att hälsa.
Sanddyner
På väg österut förändras landskapet igen, mer som man föreställt sig Sahara – mjuk gyllenbrun sand i stora böljande sanddynor så långt ögat når. Vi släpper ut luft ur däcken och ger oss ut på offroadkörning i sanden för att leta upp en oas. Rolig körning upp och ner för sanddynorna som avslutades med middag i skuggan av bilarna på dynorna blickandes ut över världens största öken. På kvällarna byts dagens starka sol ut mot en stjärnhimmel som inte är av denna värld, har aldrig skodat så många stjärnor.
Det ogästvänliga ökenklimatet övergår så sakteliga till savann och vi ser mer och mer boskap på och bredvid vägarna, mestadels getter, kameler och åsnor. På kvällarna när vi spelar kort och kopplar av framför brasan märker vi hur solnedgångarna blir allt rödare för varje dag som går.
Inför resan hade Bengt låtit renovera växellådan – inte för att den var trasig utan bara för att han ville vara säker på att den skulle klara lika många mil till. Det skulle han aldrig gjort, var så dåligt utfört att det nu behövdes göras om. Fascinerande att se hur de arbetar i en verkstad som består av fyra pålar med kartongtak och med mindre verktyg än vad min mamma äger. Tillbringade några dagar där. Här dracks det mycket mint-te och varje kväll tog byborna fram trummorna och det dansades framför elden. Vilken skillnad mot det svenska TV tittandet man är van vid!
Svarta Afrika
I Mali börjar det svarta Afrika. På huvudet bär kvinnorna allt mellan himmel och jord, folk står och vinkar längs vägkanten och skiner upp som solar när vi vinkar tillbaka. Nere i Bamako blev det en rejäl sightseeing i jakten på en bankomat som accepterade VISA kort och ett försäkringsbolag som var villiga att försäkra våra bilar innan vi fortsatte till gränsen till ett av världens fattigaste länder, Burkina Faso.
Fattigdom
I Burkina Faso såg vi mer fattigdom än någon annan stans under resan vilket berörde oss alla. Vi hittar inget lämpligt ställe att slå läger på utan bor för ovanlighetens skull på ett hotell där vi använder toalett och dusch som om det vore för sista gången.
Gränskrångel
Efter många mil dålig grusväg i hög fart kan vi knappt urskilja originalfärgen på våra bilar. När vi vaknade blev vi däremot nästan bländade av våra bilars glans, någon hade tagit sig friheten att tvätta våra bilar vid sämsta tänkbara tillfälle. Vi ska nämligen försöka ta oss in i Ghana där dom egentligen kräver tullhandlingen Carnet de Passage vilket vi inte har. De kommer med största sannolikhet istället kräva att vi lämnar en deposition baserad på bilen värde. Då vill man inte ha en blank och fin bil!
Efter många timmars förhandlande lyckades vi till sist komma igenom gränsen med ett specialtillstånd för bilen istället för Carnet de Passage. Vi fick deponera 400 Euro som garanti för att inte vi inte säljer bilen i Ghana, pengarna återfås när vi lämnar landet.
Afrikas Ibiza
Här är vägarna en katastrof och ibland finns det finns mer ”potthål” än vägbana och asfalt är sällsynt. Att bankomater och internet fungerar tar vi för givet i Sverige – I staden Wa där vi stannade några dagar fungerade det oftast inte alls. Man får vara nöjd och glad att det överhuvudtaget finns. Något vi snabbt inser är att prutning inte är en del av vardagen här, priset på prislappen är det som gäller. En stor kontrast jämfört med en del av länderna där man till och med väntas pruta på dagligvarorna… Vi unnade oss god mat och vilade upp oss men testade även det lokala nattlivet. Dans och glada människor i pubarna som kunde liknas med små skjul med rangliga utemöbler att sitta på. Atmosfären hade inga problem att överträffa discobelysning och flashiga barer. På kvällarna kunde man nästan tro att vi kommit till Afrikas Ibiza, det var festligheter varenda kväll för att fira det nyss genomförda presidentvalet.
En av kvällarna föll vi för frestelsen att göra ett försök att köpa en flaska vodka vilket inte var det lättaste.
- Excuse me, do you know where to buy vodka?
- Vodka?
- Yes, liquor like Absolut, Koskenkorva or Smirnoff?
- No, sorry. Ask in the bar over there.
Han följde oss till en pub där ingen heller kände till den mystiska drycken. Efter att ha frågat runt ett tag var det en man som verkade förstå vad vi var ute efter. Han tog med oss till ett litet skjul i centrum som bestod av två rum byggda av träpinnar, kartong och lite plastskynken. Där inne fanns det några stolar och i ett litet hål i ett galler kunde man skymta något som kunde liknas med en bar. Vi försökte återigen att göra oss förstådda och kvinnan här verkade förstå vad vodka var men hade dessvärre ingen.
- Det ända vi har är det här, Ghanian Alcohol, säger hon bakom gallret.
- Är det vodka?
- Här, smaka, säger hon och kommer runt baren med en flaska.
Jag tar en klunk ur flaskan. Det smakade som någon form av Gin men vi köpte lite ändå. Hon tappar upp det i en sliten PET-flaska samtidigt som hon förklarar att hon vill ha tillbaka flaskan när vi druckit ur. Kommer inte ihåg hur mycket vi betalade men det var verkligen inte mycket och vi fick betala lite extra så det täckte flaskan. På vägen ”hem” stannar vi till i en liten butik mitt ute i ingenstans och där står kassörskan och sjunger och dansar medan hon tar betalt för coca-colan. Vem behöver en stereo i Afrika?
Bakvägen till Mole
Vi tar bakvägen till Ghanas största nationalpark, Mole. Kör på smala igenvuxna traktorstigar där inga bilar passerat på lång tid, endast ett spår upptrampat av människor. En kvinna slutar upp att knåda degen med sin jätte mortel och tittar undrande på oss när vi sakta skumpar igenom hennes lilla by för att fortsätta 10 mil ut i vildmarken. GPS:en säger att vi börjar närma oss parken men vägen är nu så gott som obefintlig, navigerar nästan enbart med hjälp av GPS:en.
Till slut ser vi en till synes övergiven hydda där vi stannar till. Några mycket förvånade skogsvakter kommer fram och är lika artiga och trevliga som alltid. Det hälsas och skakas hand.
– Den här vägen går inte att ta sig in till Mole, säger dom. Elefanterna släpar träd över vägarna som dessutom är igenvuxen och har spolats bort på flera ställen. Ingen har tagit sig ner den här vägen efter regnperioden, inte ens vi.
Vi visar dom vår bil och förklarar att den klarar mer en dom flesta 4x4 bilarna tack vare större hjul, diffspärrar och winch.
– Om ni absolut vill pröva så jag kan följa med er, säger till slut en kille i bakgrunden. Men jag tror aldrig det kommer att gå.
– Den utmaningen antar vi gärna!
Parkvakten Tindana hämtade sitt gevär och packade sina grejer innan han hoppade in i bilen. Det var ingen komfortabel färd. Ofta såg vi inte annat än det 2 meter höga savanngräset vi körde genom, att se marken och undvika stora hålor var bara att glömma. Träden låg över den tilltänkta vägen här och där. Stannade flera gånger när Tindana var tvungen att hoppa ut för att lättare kunna orientera sig, nån gång var han iväg så länge som en halvtimme. Tindana blev mer och mer imponerad för varje flodbädd vi tog oss över och vi blev mer och mer imponerade av honom att han lyckas hitta utan väg. Nu förstår vi också varför man inte bör ha luftkonditionering på en expeditionsbil. Fick stanna si så där varannan timme och rensa kylaren från en tjock matta av gräs och frön som annars med största sannolikhet hade fastnat mellan kondensor och kylare.
Det brinner på savannen
Det började kurra i magarna och vi stannade för att laga spagetti och köttfärssås. Tindana tittade lite nervöst på oss när vi räckte över kniv och gaffel till honom. Han tjuvkikade på oss hur vi bar oss åt och lyckades riktigt fint fast när vi tittade bort så var han där med handen och hjälpte till. Och han tyckte det var riktigt gott! Efter att ha ätit det var och varannan dag i en och halv månad var vi inte riktigt lika imponerade.
– Det brinner längre fram, säger Tindana lugnt och pekar på röken som stiger upp mot skyn lite längre fram.
– Brinner?! Hur gör vi då?
– Är det en diesel?
– Ja…
– Då är det bara att köra.
– Öh… okej.
Nervöst att köra genom det första eldhärjade området men sen blev man lite varmare i kläderna. Vi blev inte mindre förvånade när han lite senare frågade efter en tändare för att han ville sätta eld på det torra gräset! Själva är vi ju vana vid dom svenska eldningsförbuden men här gäller en helt annan princip. Bättre att bara elda ner gräset innan träden blir för torra att dom också brinner ner. Annars kommer det ändå börja brinna och då brinner träd och allt ner. Så då och då hoppade han ut och tände eld på det för att sedan hoppa in i bilen. – Go, go!
– Ja, vi stannar helst inte!
Vada över floden
Efter 7 timmars skumpande har vi kört 35km och står nu inför det största hindret innan vi är framme vid ett skogsvaktarläger och betydligt bättre vägar. Framför oss har vi en mycket lerig brant nedförsbacke, där vi inte ens lyckas stå på benen själva när vi ska gå ner och rekognosera. Nedanför väntar en flod och på andra sidan ligger det träd som elefanterna släpat fram. En sak är säker - kör vi ner så finns det ingen återvändo! Vadar först över till fots för att släpa bort träden så vi kan ta oss upp ur floden utan att behöva stanna. Kör ner så långsamt som möjligt utan att glida för mycket i sidled. Så fort framhjulen går ner i vattnet ger jag full gas för att inte fastna i leran och vips så är vi uppe på andra sidan. Framme vid lägret skryter Tindana vitt och brett om bilen för sina kollegor, medan dom tittar beundrande på den. Nu är vi i den delen av parken där det är tänkt att turister ska befinna sig och letar upp campingen där vi blir dom enda gästerna om man bortser från några vårtsvin, antiloper och babianer...
Uhum
En del Ghanianer låter väldigt roligt när dom pratar, många har inte speciellt stort ordförråd och de pratar en för oss ganska svårförstådd engelska. De säger ungefär det dom vill ha sagt, sen står dom mest och tittar på varandra, nickar och säger utfyllnadsord så som; –Aha… –Ehe… –Uhum… –Yääs.. –Aha.
Frukostbesök
Följande morgon när jag var iväg och diskade hörde jag Lena tuta. Kan det vara att hon sett något intressant djur? Nä, då skulle hon väl inte tuta och riskera att skrämma iväg djuret. Det är förmodligen Tindana som har kommit, han skulle ju vara här vid den här tiden. Diskade snabbt klart och gick ner mot bilen. Där ser jag Lena sitta skräckslagen i bilen och peka och vifta. Medan hon höll på att laga till frukosten hade hon blivit överrumplad av en stor babian, hon flydde in i bilen men lämnade bakluckan öppen eftersom soppan stod och puttrade på den. Babianen hoppade upp på baklämmen och Lena var livrädd för att babianen skulle klättra fram över sängen. Samtidigt som jag springer ner mot bilen ser jag Tindana komma springandes med geväret i högsta hugg eftersom han också hört tutandet. Tindana förklarade att dom var ofarliga och frukosten kunde serveras.
Afrikas Savanndjur
Det tog inte många timmar innan det mest efterlängtade djuret uppenbarade sig, elefanten stod där och duschade sig själv vid vattenbrynet. Varken jag eller Lena har tidigare sett vilda afrikanska elefanter och hade inte vågat drömma om att vi skulle få se någon på så här nära håll. Den flera ton tunga elefanten rör sig långsamt och respektingivande och krokodilerna som var där alldeles nyss har skrämts iväg. Det är svårt att tänka sig att dessa gigantiska djur kan springa i 70km/h.
Buffel vill vi också se men tycks hela tiden ligga steget efter, ser färska spår titt som tätt men inga av dom 5000 bufflarna som finns i parken ville visa sig. Det gjorde däremot vårtsvin, olika typer av apor, antiloper, gaseller och en massa andra djur. Avsaknaden av turistanpassning här är på både gott och ont. Chanserna att se lejon och hyenor är små i Västafrika, betydligt mindre än det turistigare östra Afrika. Det finns en del här i Mole men dom är inte vana vid bilar och människor och håller sig undan när dom hör oss.
Genvägen som blev en senväg
För mer genuina Afrikaupplevelser genar vi söderut på mindre vägar i ödemarken. Byarna blir mer och mer sällsynta och vägen övergår till stig. Endast det ena hjulspåret är synbart, upptrampat av den enda trafiken, djur och gående. Spåren delar sig om och om igen men vi lyckas hålla någorlunda rätt kurs med hjälp av GPS:en. Långt ifrån närmaste by möter vi ändå kvinnor som med sina barn i knyten på ryggen bär dagens fruktskörd på stora fat på huvudet. När vi bara har 5-10 mil kvar till dagens tilltänkta mål har hettan, dammet och förmodligen allt skakandes blivit för mycket för vår GPS och den blir svart… Vegetationen blir allt tätare och spåren delar sig allt mer. Vid en hydda står det en gammal man som vi hoppas ska kunna vägleda oss. Halva byn samlades till slut för att försöka hjälpa oss. Men efter att ha försökt uttala platsens namn på ett tiotal olika sätt så tvingas vi ge upp och vända tillbaka i våra egna hjulspår med folket glatt vinkandes i backspegeln.
Tropiska Afrika
Det börjar märkas att vi närmar oss ekvatorn och landskapet förändras snabbt . Naturen blir grönare och grönare och träden större och större och var och varannan människa bär machete. Mer och mer lastbilar vittnar om att det tyvärr fortfarande skövlas regnskog. Stockarna är så stora att dom flesta bara får plats med en till tre åt gången på flaket!
Längs en liten väg genom den allt mer tropiska naturen passerade vi en by där byborna släppte sina vardagssysslor för att försöka förklara att vi inte kunde komma fram den vägen. Vi förstod inte riktigt varför och beslöt oss för att ändå fortsätta, vi fick i alla fall se mer av den häftiga regnskogen. En stunds terrängkörning senare på mycket leriga vägar och ett antal vattensamlingar senare stod det klart varför, det var en bro som hade rasat. Dom skrattade gott åt oss och vinkade medan vi passerade byn på tillbakavägen.
Stranden
Vi hade hela tiden ställt in siktet på den västra delen av kusten, vi antar att det är minst turistanpassat där. Nere vid kusten letar vi oss genom en liten fiskeby ut på stranden där vi fortsätter en bit västerut. Kör mil efter mil på sandstranden med Atlanten på den ena sidan och oändlig palmskog på andra, alldeles för oss själva! Trodde vi…
Efter ett stort lyckorus springandes runt på stranden och en del fototagande kom det en man, iförd endast slitna kalsonger ut ur palmskogen. Han var mager men muskulös och trots att han knappt hade några tänder kvar gnagde han i sig kokosfettet ur en kokosnöt medan han hälsade. Vi gestikulerade och nickade glatt åt varandra, talspråket var det värre med. En stund senare vadade vi ut i vågorna för ett efterlängtat bad. När vi plaskade runt som barn i det 30 gradiga vattnet kändes det smått otroligt att vi kört bil ända från Sverige. Den svenska vintern kändes väldigt, väldigt avlägsen. Vilket håll vi än tittar åt ser vi bara en folktom milslång strand, palmer och blått vatten. I den stunden smakar Knorr Pasta Bolognese som hemlagat. Insåg snart att kokosnötter är farliga grejer. Dunk sa det när dom föll till marken med några minuters mellanrum. Inga kokosnötskillar som plockar ner nötterna för att skydda turisterna här inte!
Restaurangmat
Det kändes lockande att fira med lyxigare restaurangmat och lite drinkar och styrde därför österut, förr eller senare måste det komma mer civilisation och ett guesthouse eller liknande. Efter många mils körning hittade vi den första skylten, i backspegeln. Var tydligen inte riktigt tänkt att man skulle komma den här vägen. Åkte runt i området där det fanns flera olika alternativa boenden inom några mil. Valet föll på en mindre bungalow-resort med ett fåtal gäster och en mysig restaurang. Kändes dock överflödigt att bo i en bungalow då vi sover minst lika skönt i våra sängar i bilarna. Toalett och dusch var dock mycket mer välkommet, vår campingdusch i all ära men det är inte direkt någon spa-anläggning.
En kille från restaurangen kommer ut till bilarna med menyn eftersom vi i princip är de enda gästerna. Det vattnades i munnen på oss när vi såg menyerna. Av erfarenhet vet vi att på lite avlägsna platser i Afrika så ska man vara nöjd om man kan få en del av det som finns i menyn. I vår optimism så testar vi ändå att beställa biff-stek som står på menyn men det slutar med den sedvanliga frågan om vad dom kan erbjuda idag. Efter maten släckte vi törsten med åtskilliga drinkar och passade på att byta lite erfarenheter med de få övriga gästerna medan vi såg solen försvinna ner i horisonten.
Morgonen gryr och precis efter morgondoppet kommer servitören från restaurangen ner och frågar om vi vill ha biff ikväll, i så fall ville han åka iväg och köpa det åt oss. Vi hade inte ens bestämt oss för vad vi skulle göra den dagen och om vi skulle stanna men det kändes ändå solklart med ett ja.
Regnskog
Suget efter mer regnskog gjorde att vi åkte till ett naturreservat som gränsar till Elfenbenskusten. När vi väl hittat dit så sitter det en vakt vid grinden och sover. Vi väcker honom och han tittar glatt upp på oss och hälsar oss välkomna. När han släppt in oss låser han grinden och hoppar in i Bengts bil för att guida oss. På frågan om vem som ska vakta grinden svarar han bara:
– Det kommer bara ett 20-tal besökare om året så det är ingen fara.
Vi förklarar att vi inte är rädda för lite lera och vill så långt in i djungeln som möjligt. Han lovar att försöka ta oss till en plats där man precis röjt undan träd för att senare kunna bygga en väg där inga turister tidigare varit. Det kan bli kladdigt men det går kanske.
Sagt och gjort, kladdigt blev det och vägen liknade mest en gyttjig flod men inget som inte våra bilar klarade av! Så här tät vegetation har vi aldrig sett och vi är som uppslukade i sagornas värld när vi skumpar fram i den fascinerande djungeln. Flera av växterna känner man igen som krukväxter. Många nedfallna träd ska forceras. Dom flesta går att köra runt, annars måste man antingen släpa bort dom med vinschen eller vad som var mest imponerande, när guiden hoppade ur bilen och på nolltid högg av tämligen tjocka träd med bara macheten! När vi kommit fram gick vi till fots och med guidens machete till hjälp tog vi oss genom den täta vegetationen av bambu, träd och slingerväxter.
Ormen
På vägen tillbaka stannade plötsligt Bengt och viftade med armarna och såg orolig ut. Bengt är den lugna typen så vi insåg att någonting var fel. När jag öppnade dörren för att gå ut och höra vad som var fel viftade Bengt om möjligt ännu mer! Stängde dörren och anropade honom på komradion. Aha, det låg en giftorm precis utanför min dörr, så nära att jag hade kunnat trampa på den! Hann precis fumla fram kameran och ta ett panikdåligt kort på den innan den ringlade iväg ut i det gröna. Vi fick tyvärr aldrig någon rätsida på vad det var för sort men enligt guiden dog man om man inte uppsökte läkare inom tre timmar. Hade varit knivigt att hinna det härifrån! Tack Bengt!
Tillbaka i strandbungalown väntade restaurangpersonalen på att vi skulle komma tillbaka så dom kunde börja med våran biffstek som vi önskade oss. Slurp!
Kakum
Efter några dagar med bad och god mat vid stranden fortsatte vi röda som kräftor österut mot den lilla nationalparken Kakum. Vi hade hört talas om att dom byggt hängbroar långt uppe bland träden för att man skulle få ett annat perspektiv på regnskogen. Lät intressant trots att det luktade turistfälla. Det var tyvärr som vi befarat och det vimlade av vita människor som svärmade ut ur turistbussar på organiserade turer från huvudstaden Accra. Efter att ha trängts där ett tag så fick vi slutligen gå i samlad grupp på en väl upptrampad stig med en guide som stannade varje gång vi kom till ett träd med en skylt på och lät lika rolig som en bandspelare. Försäljare satt längs den breda stigen och det fanns nog fler turister än djur i denna park, men hängbroarna var där som utlovat! Fågelperspektivet var spännande, kanske lite väl spännande för vissa som skrek av höjdrädsla så det ekade mellan träden.
Här träffade vi de enda svenskarna under resan, de var på semester i Accra. De hade tidigare varit på dagsutflykt till Cape Coast som dom rekommenderade där det skulle vara vackert, lugnt och fridfullt.
Cape Coast
Tanken var att vi skulle fortsätta österut längs kusten en bra bit mot Accra och fortsätta vårt badliv på lugna strandplättar. Men ju längre österut vi tog oss desto mer blev vi påminda om hur jobbigt det kunde vara i turisttäta områden. I Cape Coast exploderade charterturismen och vi kände verkligen att det här inte var något för oss. Enda fördelen var väl att det gick att hitta vykort vilket annars är en omöjlighet. Försäljare som ropar och visslar efter oss och försöker fösa in oss i deras butiker. Barn och unga springer efter oss och tigger, det känns som om alla vill ha något av oss. Med svenskarnas uttalande i bakhuvudet kändes det knappast som det skulle avta närmare Accra och det var mycket mer lockande att börja vår förd norrut. Bort från turismen och försäljare med dollartecken i ögonen, tillbaka till dom glada och gästvänliga människorna som vi träffat i övriga Ghana där dom inte var vana vid turister.
Shopping
Redan efter en timmes bilfärd norrut känner man igen atmosfären. Överallt möts man av leenden och nyfikna blickar igen! Utanför turistorterna blir vi aldrig överfallna av försäljare och ingen förväntar sig pengar om dom hjälper oss. Inne i Kumasi åker vi på bildelsshopping, passar på att köpa på oss lite bra att ha grejer till bilen, slitagedelar till Land Cruiser är otroligt billigt här. Ett mycket stort område med hundratals pyttesmå butiker i form av ett tält eller ett skjul. Någon säljer hjullager, en säljer bilbelysning och den tredje har specialiserat sig på begagnade rattar! Allt mellan himmel och jord finns men inte i en och samma butik. Ett stort charmigt kaos i sann Afrika-anda, det tutas och vinkas, djur och människor springer kors och tvärs. I en korsning står det en tjej och sjunger som ett tidsfördriv medan hon säljer ananasen som hon bär på fatet på huvudet. En fotgängare tränger sig förbi och dunkar våran bil på huven.
– I feel your car, ropar han med ett stort leende!
Inne i nån liten mindre välbesökt butik var det inte helt ovanligt att försäljaren satt och sov. Varför skulle inte det gå bra om det ändå inte är några kunder just då? Man lärde sig snart att dom inte led av samma dåliga morgonhumör som vissa och när man puttade till dom så vaknade dom glatt.
Bordellbesök?
Klockan gick och vi insåg att vi inte skulle kunna ta oss ur staden och hitta någon någorlunda folktom plats att slå läger på innan det blev mörkt. Vi inriktade oss istället på att försöka hitta en camping, guesthouse eller ett billigare hotell. Om någon mot förmodan visste vad en camping var för något så kände dom inte till någon och in till ett hotell i centrum ville vi helst inte. Efter många goda tips och lika många vändor fram och tillbaka hamnade vi på ett litet hotell i en förort till Kumasi. Verkade bra och efter att ha tagit oss förbi en envis kvinna som absolut ville gifta sig med mig och bli min fru nummer två så slängde vi in bagaget i vårt rum för att skynda ut till hotellets restaurang. När vi satt där och vräkte i oss god mat och dryck så reagerade vi på att gästerna, som bara var par, bara besökte hotellet en halvtimme eller två. Inte var väl alla missnöjda med rummen? Nä, dom där tjejerna i kort-kort kjol som sprang fram och tillbaka med olika män hade nog något fuffens på gång…
Den glömda nationalparken
Fortsatte norrut genom ett allt torrare landskap mot en nationalpark där vi inte riktigt visste vad vi skulle få se, det fanns så lite information tillgänglig. Efter att ha åkt i många timmar på riktigt dåliga vägar där det i regel var komfortablare att köra bredvid vägen så tar vi oss till den enligt kartan mest närliggande byn. Dessvärre hade nog inte lokalbefolkningen heller blivit så välinformerade, ingen visste att det var ett stort reservat några kilometer bort! Vi gjorde oss populära vid en skola när Lena frågade efter vägen, när hon sträckte fram handen för att tacka för hjälpen blev det glada skrik och alla barn ville röra vid henne. Hennes konstiga hudfärg fick henne att känna sig som en världskändis för en stund. Efter mycket om och men så kom det, från ingenstans, en nyare Mercedes efter oss som tutade och vinkade. Mannen, som förresten hade en bluetooth handsfree i örat, hade hört att vi sökte efter nationalparken och kom till vår undsättning. Vi följde efter Mercedesen till skogsvaktaren som efter ett snabbt hej sprang in i huset och bytte om till uniform. Efter att den mycket blysamma inträdesavgiften var betald så väntade en avkopplande kanottur på Lake Volta. Den ovanliga dvärgflodhästen skulle enligt guiden finnas där men på andra sidan vilket innebar flera dagars kanot tur, det får bli en annan gång. Nästa delmål sattes istället det sista tilltänkta nationalparksbesöket, Bui i västra Ghana där vi hoppades på att få se ett av Afrikas farligaste djur, flodhästen.
En riktig afrikansk marknad
På morgonen - lagom då det var dags för den dagliga matshoppingen körde vi om många fler åsnevagnar än vanligt. Något stort var i görningen. En jättelik marknad mitt ute i ingenstans, Ghanianernas köpcentrum, ännu ett härligt kaos i sann Afrika-anda! Kryddornas väldoft och aptiten efter de lokala maträtterna dämpades av en och annan liten mus som låg död mellan stånden. Mycket handskakningar och glada miner blev det då det inte hörde till vanligheten att det fanns vita människor på marknaden. Tusentals människor bytte varor med varandra, allt från meterhöga berg av ris som låg direkt på marken, till möbler och maskiner. Testade någon form av friterad rotfrukt i ett gatukök som bestod av en stor gryta med frityrolja som hölls kokande av brasan. Köpte bröd, godis och var sin machetes.
Flodhästarna
Efter många hjälpsamma bybors vägbeskrivningar var vi framme hos ansvarig skogsvaktare i Bui-reservatet. När vi klev ur bilen och smällde igen dörrarna lyckades vi skrämma de flygande hundarna som hängde i träden ovanför oss så till den milda grad att dom kissade ner sig… Eller rättare sagt på oss…
Fyllda av förväntan skumpande vi över den ena uttorkade flodbädden efter den andra tills skogsvaktaren till sist bad oss stanna mitt inne i ett snårigt buskage. Till fots tog vi oss den sista lilla biten till vattnet där vi blev tillsagda att stanna i väntan på ett speciellt läte från flodhästarna som vi kunde skymta lite längre bort. De signalerade att vi var accepterade och inte sågs som något hot, vi traskade ivrigt närmare. Vi närmade oss successivt och stannade bara ett tiotal meter ifrån dom stora djuren när dom svalkade sig i vattnet och tittade på när dom bjöd på en och annan jättegäsp, precis som på TV. Fast mycket bättre.
Början på slutet
Tiden har kommit då det är dags att motvilligt lämna Ghana och bege oss norrut. Tanken på Sveriges alldeles för förutsägbara tristess tränger sig redan på, trots att det är flera roliga veckor kvar av äventyret. I vanlig ordning åker vi ut en bra bit från vägen ut på savannen när det börjar bli dags att slå läger och äta middag. Folk har en tendens att komma från ingenstans ibland, så även idag. En glad gammal man kommer cyklandes på en ännu äldre cykel, hejar och stannar kvar för att nyfiket kika vad vi håller på med på bilarna. Det är dags för lite underhåll. Språket skiljer sig och vi får förlita oss på charader men vi gissar att han erbjuder sig att hämta en mekaniker. Vi bjuder på coca-cola och försöker teckna att det inte behövs då jag är mekaniker. När det är klart klappar han mig på axeln och hans glada ansikte får om möjligt ett ännu större leende och ger mig en tumme upp. - Bon! Det har blivit mörkt men han trampar iväg ut i bushen precis som om det vore dagsljus, med tiotusentals stjärnor som ledlampa.
I Malis huvudstad, Bamako möts vi av ett riktigt trafikspektakel - vi ser minibussar så överfulla att människor hänger ut genom dörrarna och folk sitter på taket tillsammans med getter och kor! Folk hoppar av och klättrar på i farten. En överfull buss kör om en moped som i sin tur håller på att köra om en åsnevagn och en kamel. I motsatt riktning kommer det en lastbil i full fart som, för att slippa lätta på gasen, tvingas åka bredvid vägen och hängandes över tutan tränger den sig förbi.
Inget visum
Passar på att handla kött som vi kan lyxa med på grillen de närmaste dagarna. Och vi äter riktiga hamburgare. Dom smakar aldrig så gott som när man varit ute i bushen och levt på torftig mat en tid. Men lyckan försvinner när vi kommit förbi Nioro och till den Mauretanska gränsen.
Medan vi varit söderut hade de ändrat reglerna och utfärdade numera inte visum vid gränsen! Timmar senare efter åtskilliga försök att komma igenom och en del te-drickande med gränsvakterna var det bara att vända och testa nästa gränspostering.
Enligt våra, som alltid på avlägsna platser, dåligt uppdaterade kartor skulle där finnas en väg till den. De första fem första milen fanns det hjulspår, ibland många som gick kors o tvärs likt en labyrint. De resterande 40 milen fick vi helt förlita oss på GPS:en och försöka köra där vägen en gång skulle gått, där Paris-Dakar rallyt tidigare hade gått. Vi upplevde nu den starkaste Afrika-känslan under hela resan. Öde savann med extremt fattiga invånare och inga vägar över huvud taget. Någon gång per dag tonade några hyddor upp sig i horisonten men hälften av de små och sällsynta byarna var övergivna men resterande var desto gladare att få besök. Tiden verkar ha stannat här. De lever som de gjorde för flera hundra år sedan. Körde i dagar mitt ute i ödemarken utan att se skymten av någon annan bil och bara enstaka människor. För det mesta förvånansvärt platt och komfortabel körning men också en del spännande terrängkörning där våra bilar verkligen fick bekänna färg.
Illigalt i Mauretanien
Väl framme vid vad som enligt GPS:en skulle vara gränsen fick vi åka och leta efter gränsstationerna som såg helt nerlagda ut. Men jodå, där fanns tjänstemän trots allt och de var betydligt mer medgörliga än de tidigare. Dock kunde vi inte få några visum utan hänvisades till närmaste stad 10 mil bort. Vi fick dock bilarna instämplade i passen vilket kändes som en stor lättnad, annars hade vi i värsta fall riskerat att få bilarna beslagtagna vilket vore en mardröm. Efter att ha lekt runt lite i sanddynorna med bilarna var vi framme i staden för att få reda på att polisstationen inte längre utfärdade visum men att vi tilläts fortsätta till huvudstaden Nouakchott 40 mil längre bort. Kände ändå en viss osäkerhet.
För att undvika för mycket frågor vid de många kontroller på vägen dit slängde vi direkt fram färdigtryckta papper med alla våra uppgifter på som en del annars frågar efter. Allt för att undvika frågor och att få visa passen. En del kontroller undvek vi eftersom vi kunde se på tracksen i GPS:en var dom fanns sedan vi åkt där tidigare och det slutade faktiskt med att vi körde illegalt hela vägen genom Mauretanien utan visum ända till Västsahara! Genom Marocko lyckades Bengt med konststycket att bli stannad för trafikförseelser två gånger inom loppet av en timme men slapp undan eftersom han varken hade euros eller dihrams.
Folket
Vintern som innan kändes så avlägsen kommer krypandes i rask takt. I Europa känner vi ganska snart en jättesaknad efter alla Afrikas glada människor. Det är en sån otrolig skillnad, folk är i regel mycket gladare och verkar lyckligare på denna kontinent trots att de flesta inte har en bråkdel av de prylar som vi har. Folk kan stå och vinka och vara glada intill vägkanten bara för att det kommer en häftig bil och skiner upp som en sol när vi vinkar tillbaka. De skäms heller inte för sig, hur många människor har du sett i Europa som står intill vägkanten och sjunger och dansar bara för att de känner för det?!
Vi kommer att komma tillbaka till Afrika, var så säkra! Kommer framförallt att sakna Ghana, där folket har gjort varje dag till en stor upplevelse! Planeringen har redan startat till nästa i vinters expedition. Då ska även några passagerare få chansen att följa med!
Mer bilder från Afrika resan
Filmer från resan
Vill du göra en liknande resa?
|
